HEM ARKIV KONTAKT
Jag vet inte vad det var som gjorde det, men vi kanske är totala flockdjur allihop. Det var i alla fall så att 2013 var ett pissår, och så kände vi alla. På nyårsafton satt vi och jämförde plågor - varför det hade varit så pissigt. Jag skulle nog kunna påstå att det var det värsta året i mitt liv. Visst, glimtarna fanns. Jag låg inte under täcket hela året. Men överlag så har jag aldrig mått så dåligt. Ett tag grät jag varje dag.
Efter en känslomässigt instabil sommar behövde jag verkligen komma ut dit, till stillheten. Varje morgon tvättade vi vårt hår i sjön, vi plockade svamp och bär (som jag gjorde en megagod spontan citronkaka med), vi sjöng sånger i köket, lyssnade på dammiga lp-skivor och lekte lekar.
En av de där många tågresorna minns jag fortfarande mycket väl. Det var på ett tåg i Vietnam och vi hade köpt "hard seat-biljetter" som de stenhårda backpackers vi ville vara. På ett gäng träbänkar skulle vi sitta i femton timmar. Jag hade redan förberett min spellista och var beredd på att dundra fram till Fleet Foxes och försöka tänka på något annat än kommer vi inte fram snart. Men när vi väl påbörjat resan såg jag mig omkring och blev så fascinerad av resterande tågresenärer. För de var det här inte något vanligt tåg inte, för de var det ett tillfälligt rullande hem. De gjorde sig hemmastadda och somnade bekvämt överallt. (Önskar att jag skulle kunna dra fram en filt och lägga mitt i gången på ett tåg i Europa.) Det blev hur som helst en resa full av slummrande pappo med barn i sina knän, nyfödda fågelungar, pojkar med stora runda ögon, solfjäderfläcktande för att lätta på värmen och en Olivia som försökte fånga alltihopa.
Vi sitter i vårt fönster varje dag och kikar ut över Kvarteret Valnötens gator. Linnea tjuter högt när någon vacker man cyklar förbi och jag springer dit för att få en blick av hans lockar som flyger i Malmö vinden. Ibland hör man hur något par bråkar, eller en förbannad fyraåring springer iväg från sina föräldrar, eller fulla tonårstjejer som skriker vi har tagit studenten.
2014 IS OURS.
Jag vet inte vad det var som gjorde det, men vi kanske är totala flockdjur allihop. Det var i alla fall så att 2013 var ett pissår, och så kände vi alla. På nyårsafton satt vi och jämförde plågor - varför det hade varit så pissigt. Jag skulle nog kunna påstå att det var det värsta året i mitt liv. Visst, glimtarna fanns. Jag låg inte under täcket hela året. Men överlag så har jag aldrig mått så dåligt. Ett tag grät jag varje dag.
Nej, 2014 är vårt år. Året när vi slog tillbaka. När vinden vände.
Då kärleken spirade, sommaren var varm och önskningar gick i uppfyllelse.
Året då vi krossade patriarkatet också. Det hade varit trevligt.
Det finaste är att det just nu känns som att det faktiskt kommer att bli så. 2014 första vecka har varit en bra en, och allt började på nyårsafton 2013. Jag hade en sjukt bra kväll där jag dansade över hela Göteborg till klockan nio på morgonen. Min första nyår i Sverige på fem år, och det gjordes precis som den ska göras. Vi åt trerätters, hade musikquiz, stod på Masthuggsberget och skrek bland tusen andra Göteborgare och dansade sen i en smutsig lokal vid hamnen. Med några av de finaste människor jag någonsin känt.
Ja, 2014 här kommer vi.
SLÄTTADAMM
Så här ser min höst ut.
När jag tog mig upp till västkusten för några helger sedan tog jag en regnig promenad vid Slättadamm. Där är det så fint och stort. Jag har lärt mig stigarna nu, så jag går inte vilse längre. Allt gick i en färgskala av grått med några enstaka röda blad och bär kvar. Jag lyssnade på podradio och försökte ta selfies men misslyckades.
Nu lämnar jag hösten bakom mig och välkomnar vintern. Det är min första svenska vinter på två år, men jag ska nog klara det. Med en rustning av levande ljus, filmklubbar, fina kamrater, yoga, varma soppor, körsång och massor med kaffe ska jag nog klara av det.
RÅÅ
Vi åkte till havet, till Råå - ett vykort med Bröderna Lejonhjärta-känsla. Det var dags för att fly igen, till lugnet av vattnet, vännerna och inte en endaste liten droppe alkohol. Istället tog vi saltstänkta promender, åt potatis och purjolökssoppa till frukost, lunch och middag och spelade Besserwiesser framför brasan. Vi till och med tog på oss joggingskorna och sprang längs havet som vi sen hoppade i med bara trosorna på. Astrid har en tradition som lyder att hon ska bada minst en gång i månaden, året om. Genialiskt tycker jag. Havet har ju verkligen den där förmågan att kunna bota allt; hjärtesorg, stress eller bakisångest.
Bäst av allt var nog ändå när vi åkte bort till en gård ägd av en hästgalen galning med den bredaste skånskan och det längsta, ruffsigaste håret, som i en och en halv timme färsökte lära oss att rida. Mestadels av tiden satt jag med ett euforiskt leende och ingen aning om vad jag höll på med. Som tur var fick jag den finaste och lugnaste hästen. Jag lutade mig fram och nosade hans man och tänkte att jag borde fan bli nykterist, köpa mig ett hus i skogen och börja rida till jobbet.
WHEN THE DAYS ARE LONGER
Gjorde en film som får sammanfatta det som var fint den här sommaren.
Jag lyckades ändå fånga solstrålarna trots intensivt sommarjobb och
det är jag så himla glad för. Nu regnar det ju ute och jag förbereder
mig för min första svenska vinter på några år. Med yoga, körsång, vänner,
stickade tröjor och strawberry daquiris ska jag nog klara det.
BJÄLKERUMS BALUNS!
Tillslut jobbade jag min absolut sista dag på sommarjobbet. Jag bakade rulltårta och kramades adjö. Äntligen fick jag känna av lite av sommarfriheten. Jag och vännerna åkte till en sommarstuga i Småland som heter något så fint som Bjälkerum. Där finns en lada, en sjö, en fors, en skog och ett rött hus med vita knutar. Länge hade vi längtat efter att få åka dit; en Astrid Lindgren-dröm med vättar och älvor som gömmer sig bakom varje hörn.
Efter en känslomässigt instabil sommar behövde jag verkligen komma ut dit, till stillheten. Varje morgon tvättade vi vårt hår i sjön, vi plockade svamp och bär (som jag gjorde en megagod spontan citronkaka med), vi sjöng sånger i köket, lyssnade på dammiga lp-skivor och lekte lekar.
Sista natten styrde vi upp en fest i ladan. Vi lagade en vegetarisk buffé, pyntade med pompoms och blommor från trädgården, drog in lp-spelaren och poppade bubblet. Efter middagen drog vi bort borden och dansade till 50tals hits så att laduväggarna skakade. Vid 01 skrek någon ut att vi alla skulle bada i sjön, så vi gick i ett långt led med händerna på varandras axlar och ledde varandra genom den mörka skogen. Längst fram gick Linnea med en solcellsträdgårdslampa i handen och skrek "sten!", "liten backe!", "rot!" så att ingen skulle snubbla på stigen.
Dagen efter gled bilarna bort, vännerna försvann. Vi städade det sista, lagade ostig pasta och somnade sen framför en konstig film i bäddsoffan. Om någon vecka skulle jag vara tillbaka i Malmö för att köpa anteckningsblock, följa scheman och få csn. Bjälkerums Balunsen var den sista sucken av den svenska sommaren och nog det finaste vi hade kunnat göra.
TRAVELING NORTH, TRAVELING NORTH TO FIND YOU. THE TRAIN WEELS BEATING, THE WIND IN MY EYES.
Det känns som tio år sedan för så mycket har hänt sedan dess, men en gång 2011 gjorde vi en lång, förbryllande resa genom Asien.Vi gick igenom så himla mycket och jag skäms nästan när jag säger att vi på ett sett började vår inre resa där och då i det här att finna sig själv. Visst, det är klyshigt, men det är ju inte så konstigt med tanke på att man faktiskt reser. Det är det man gör. Varje dag. Man färdas, framåt och sedan in i sig själv. För visst, vi kliade många myggbett, vi läste många böcker, vi låg på många stränder, vi tassade barfota i många tempel, vi åt mycket nudlar, såg många solnedgångar, men fram för allt så satt vi många långa timmar och tittade ut genom ett tågfönster. Och såg hur vi färdades framåt. Det är svårt att inte tänka vart är jag på väg.
En av de där många tågresorna minns jag fortfarande mycket väl. Det var på ett tåg i Vietnam och vi hade köpt "hard seat-biljetter" som de stenhårda backpackers vi ville vara. På ett gäng träbänkar skulle vi sitta i femton timmar. Jag hade redan förberett min spellista och var beredd på att dundra fram till Fleet Foxes och försöka tänka på något annat än kommer vi inte fram snart. Men när vi väl påbörjat resan såg jag mig omkring och blev så fascinerad av resterande tågresenärer. För de var det här inte något vanligt tåg inte, för de var det ett tillfälligt rullande hem. De gjorde sig hemmastadda och somnade bekvämt överallt. (Önskar att jag skulle kunna dra fram en filt och lägga mitt i gången på ett tåg i Europa.) Det blev hur som helst en resa full av slummrande pappo med barn i sina knän, nyfödda fågelungar, pojkar med stora runda ögon, solfjäderfläcktande för att lätta på värmen och en Olivia som försökte fånga alltihopa.
SJUMANSHOLMEN
För ett litet tag sedan åkte jag ut till en liten holme som ligger längst ut i Göteborgs skärgård. Jag och de två vännerna skulle återuppleva ett sommarminne tillsammans. Ett minne av 2009 när vi var där senast tillsammans. Då vi fortfarande var superunga och inte visste någonting om något. Då vi alla var på samma plats fortfarande och då vi umgicks nästan varje dag. Fyra år har gått sedan dess, och nu är vi i helt andra världar än vad vi var då. Dessutom hade jag varit ifrån de båda i två av dessa fyra åren, långt borta på andra sidan jorden, så den här helgen tillsammans var helig på många sett. Tid för oss att se varandra igen, i lugnet av skärgården.
När vi kom dit kändes det som att tiden stått stilla. Vi bläddrade i dammiga Vecko Revyn från 2009, pratade om de människor vi kände då och lyssnade på samma låtar som vi hade på repeat då. Men det där med tiden är så märkligt. Hur allt förändrats i våra liv, men hur ingenting förändrats i vår vänskap. Trots att jag var borta i två år, så finns My och Kajsa kvar. Vi har gått igenom tvivel, heartbreaks, resor, nya bekantskaper, studier, karriärer men ändå är var vi där tillsammans på Sjumansholmen igen.
Så fort vi kom till den lilla stugan tvättade vi av oss sminket, stängde av telefonerna, poppade bubblet, tog av oss kläderna och tog av oss allt det där som man känner i stan. På några fåtal timmar hade jag gått från min vardagspanik till paradis idyll. Jag svepte in mig i en svensk flagga och kände mig smått patriotisk. Det är ju det här vi lever för i Sverige. När vi får de där soliga dagarna så finns det ingen bättre plats på jorden. Det minimalistiska landskapet; med de grå klipporna och det öppna havet. Skärgården är min dröm och jag kommer alltid, oavsett var jag nu bosätter mig, att återvända dit. Vi sprang ned till klipporna och kände på vattnet. My tittade ut över horisten då ett par svanar flög förbi ovanför vattenytan och hon konstaterade att "Nä, nu blev det tammefan nästan för idylliskt". Men åh, vad vi behövde det.
Vi lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprat och grät så många tårar, över hur fragilt livet är och hur mycket man måste värna om det som lever. På kvällen grillade vi och band kransar, så att jag skulle kunna känna lite midsommar-feeling, då jag missat den i år. My bakade en kaka och gick och bastade med öns alla damer på "Dam bastu". De som var egentligen precis som oss, med lika höga skratt och skrik, fast ändå lite rynkigare och spenderade mestadels av bastutimman av att samtala om någon grannes träd som stod i vägen för utsikten. Men ibland är det så fint att klämma in ett gäng kvinnor i en bastu, i alla åldrar, där kan liksom alla mötas utan några krav. I en bastu kan man liksom inte vara stressad.
Nu känns helgen nästan som en dröm, då livet i staden är så mycket mera brutal och ärlig. Jag kom hem till räkningar, matlistor och arbetstimmar. Men nästa år ska vi göra det igen. För nu är jag här och trots att vi seglar hit och dit, fram och tillbaka så vet vi att Sjumansholmen består.
KÄRLEKSPAR, SKATTJAKT OCH LABYRINTER.
I torsdags var jag ledig hele dagen och bestämde mig för att cykla ut till brofästet, för där skulle det vara fint.
Klara blev min eminenta utflyktskamrat.
Japp, det var fint.
Svettiga la vi oss på gräset och blickade ut över havet för att se detta paret vara kära.
Blev bara lyckliga över deras nykärlek såklart. Jag skulle aldrig någonsin vilja sitta på en brygga, dingla
med benen och vara kär i någon, men det är ju kul att andra vill offra sig för denna syssla.
Har för övrigt sett de lite varstans i stan. I gräset, på parkbänkar. Pussandes. Hela. Tiden.
Personligen har jag ju allt jag behöver här. Finaste vännen:
I skrivandets stund är det ca 15 grader och regn, så att vi faktiskt var där ute för bara några dagar sedan
i sol och 27 grader känns overkligt. God bless den svenska sommaren.
Man får helt enkelt ta vara på de solstunder som finns.
På vägen hem bestämde vi oss för att svänga förbi Willys och kolla vad de hade att erbjuda i skräpväg.
Var inte så mycket skräp tyckte vi, snarare skatt. Så vi packade sex (!) påsar fulla.
Vi stack till Pildammsparken för att dela upp skatten i lugnan ro, långt ifrån misstänksam Willys personal.
Tada! Detta hade alltså SLÄNGTS. Vi bara tackade och bugade.
Hela vår midsommar var löst, då vi hade ca 5 kronor i matkassa.
För övrigt är Pildammsparken helt sinnessjukt fin! Jag hade aldrig varit där innan och blev
helt paff över storheten. Det finns liksom skyhöga häckar/tajt packade träd (?) som bildar
gångar och som leder in till en mega stor cirkel.
Svårt att fota detta, men här är vi liksom inne i cirkeln, om ni fattar.
Malmö har så många fina guldkorn gömda!
I LOVE YOU COUCH, YOU UNDERSTAND ME.
Mitt liv är nu komplett.
Fann den här soffgruppen för en tusenlapp och känner nu att jag egentligen inte har någon anledning att lämna hemmet. Kompisar frågar vad vi ska hitta på, jag svarar: sitta i vår soffa?
Man kan liksom göra allt där. Här ser vi två exempel: spela gitarr, kolla internet.
Något vi alla gör ändå, typ hela tiden.
Gusten har fattat galoppen.
För övrigt har det faktiskt börjat bli sjukt fint här hemma. Är så himla pysselipysslig just nu så det lär bli fler bilder från vår lya. Främst på lösningar för fattiga henniskor. Gamla vinflaskor blir vaser för blommor funna i en soptunna t.ex.
Åh, älskar detta kravlösa häng!
AND MY HEART WOULD FORGET IT'S MADE OF GLASS, AND ALL THE PRETTY TULIPS WOULD DISSAPEAR, AND NEVER DISTURB ME AGAIN.
Åh, ni vet känslan man får av när en ny låt sköljer över en som en våg och man blir störtförälskad efter första noten? Så känner jag nu för låten White Foxes av Susanne Sundfør. Jag är lite rädd att förlora den här känslan om några veckor i och med faktumet att jag bara idag lyssnat på den 20 gånger, men är rätt säker på att det här är en sådan pärla som jag typ kommer att spela för mina framtida barn, blunda, bli lite tårögd och säga; är den inte genialisk, ungar?
Det är nog kombinationen av akustiskt och elektroniskt som lockar mig, men fram för allt är det Susannes röst som är så utomjordligt vacker. Hon slänger ur sig melodier som går snabbt till falsett och ner igen, och ändå låter det helt oansträngt. Som om Kate Bush och Björk skulle få ett kärleksbarn.
Vad tycker ni om den?
BRUNCH-MAGI PÅ CHEZ MADAME.
Igår cyklade vi iväg till Chez Madame för att äta deras brunch som vi hade hört skulle vara magisk.
Då vi mådde som man gör dagen efter en fredag kände vi att vi inte kunde överleva om vi inte fick komma dit snabbt.
Yes please.
Vi praktiskt taget sprang in.
Vi fick hålla oss med att inte köpa exakt allt.
Det här stället är heaven. Man får t.ex. kaffet i ölglas.
Vem kom på det liksom, och har den personen vunnit pris för detta är frågan.
När vår brunch bars ut rann tårarna (av eufori) och munnarna öppnades (av djurisk lust).
Alltså.
Min tallrik var helt vegansk, med scones, avocado, diverse olika krämer och sylter och allt vad det är.
Heaven in my mouth helt enkelt. Extrapoäng för brödet som var hemmabakat och asagott.
Det är så himla fint inna på Chez Madame. Älskar fågelburen med blommor i. Ska försöka hitta en själv och göra något liknande i mitt fönster hemma. Känns bättre än att låsa in en liten undulat.
Speciellt den här upp-och-ned-vända-bikupe-liknande-djungelväxt-skapelsen tyckte jag var så sjukt cool.
När vi hade uppnått en helt ny nivå av mätthet som jag inte visste var möjlig cyklade vi vidare till Folkets Park.
Just nu är det gratis spelningar i Folkets Park varje timma av dygnet känns det som, så vi bara gick dit för att se vad som hände. Mycket riktigt spelade trallpunkbandet Dalaplan. All respekt till de alltså. De öste järnet trots barnfamiljspublikens lama applåder. Vi var väl inte längst fram och moshpitade heller precis, men vi hade ju en matkoma att ta hand om.
De hade dock ett mega fan som sittdansade och headbangade med ciggen i en hand och ölen i en annan.
Efter Dalaplan kom Daniel Gilbert upp på scen vilket var en fin överaskning.
Vi la oss på gräsmattan och blundade lite.
Sen blev det kallt och vi vandrade hem. När vi kom upp till lägenheten började det regna och allt bytte färgskala från pastell till grått. Jag ÄLSKAR sommarregn. Lukten (var kommer den ifrån förresten? Varför luktar inte vinterregn lika gott?) och myset i att sitta inne och titta ut över hustaken, med ett glas rosé och lite Miles Davis i bakgrunden (SKOJA).
Vi blev hungriga igen, ett mirakel skulle jag vilja säga, så vi bestämde oss för att göra pizza.
Aubergine, svamp, paprika och fetaost. Den kombon kan jag käka varendaste dag.
Brukar göra det på libabröd. Sjukt smart.
Sen kollade vi på Vänner för 34583479 gången och somnade med katterna i knät, pensio-style.
Mycket fin bakislördag!
GINGER & ROSA
Jag har inte kunnat släppa den här filmen.
Har sett den två gånger nu inom loppet av ca en månad och skulle kunna se den igen och igen och igen. Estetiken i den här filmen är fantastisk; fotot, färgerna, kostymen, ljuset. Det är någonting med det som verkligen tilltalar mig. Jag vill dyka in där i det 60taliga, med sönderrivna tapeter, polotröjor, vilda stränder, jazzmusik och engelska tegelstensbyggnader.
I die a little inside varje gång, och hoppas att jag någon gång i mitt liv ska kunna skapa något lika vackert.
Även skådespeleriet är strålande, med Elle Fanning som spelar huvudkaraktären Ginger.
Ginger och Rosa föddes samma dag och är bästa vänner. De gör allt tillsammans, trots att de börjar märka att de faktiskt är väldigt olika varandra. Ginger börjar att bli väldigt engagerad i att stoppa produktionen av kärnvapen, med rädslan av att en ny atombomb skulle förinta världen.
Rosa är mer intresserad av att finna gränslös kärlek och söker sig både till kyrkan och män.
Samtidigt försöker Ginger hantera hennes egna familj, med en desperat hemmafru till mamma och en pappa som sitter uppe hela nätterna och gråter till klassisk musik.
Allt, allt, allt i den här filmen är så snyggt så att jag dör.
Att fantastiska människor som Annette Bening och Christina Hendricks är med gör det ju inte svårare att kolla.
KVARTERET VALNÖTEN OCH JAG.
Vi sitter i vårt fönster varje dag och kikar ut över Kvarteret Valnötens gator. Linnea tjuter högt när någon vacker man cyklar förbi och jag springer dit för att få en blick av hans lockar som flyger i Malmö vinden. Ibland hör man hur något par bråkar, eller en förbannad fyraåring springer iväg från sina föräldrar, eller fulla tonårstjejer som skriker vi har tagit studenten.
Mittemot kan man se in i grannarnas sovrum, kök och vardagsrum och uppleva lite av ett live Big Brother program. Vår favorit granne är spännisen som förmodligen arbetar som personlig tränare, som alltid lagar mat toppless, antagligen helt medveten om att vi sitter och sittar. En gång fick Linnea syn på spännisens rumpa och tjöt "Rumpa! Rumpa!", men han hann in i duschen innan jag fick syn på något. Vi har en helt egen Ugly Naked Guy här på Mäster Danielsgatan kan man säga, fast vi skulle nog kalla honom för Super Buff Naked Guy.
Kvarteret Valnöten har börjat att bli mitt hem och det gör att jag också har accepterat att Malmö nu är mitt hem, och då även Sverige. Att komma tillbaka till Sverige efter två år utomlands var mycket svårare än jag kunde föreställa mig. Jag hade nästan skapat en drömbild av Sverige, där allt ser ut som i en Astrid Lindgren saga med oändliga sommarnätter och Håkan Hellström-romantik. Jag var klar med min resa, jag hade gjort det jag skulle göra, det var dags för mig att komma hem. Men det jag snabbt förstod när jag väl landat var att jag precis lämnat mitt hem. Australien var ju mitt hem, och nu var jag tvungen att börja om på nytt. Det var som att jag gick igenom ett rejält break up med min första kärlek. Vi hade gjort allt tillsammans, för första gången i mitt liv hade jag känt att jag kunde vara mig själv helt och hållet, det var en omättlig kärlek. Sedan, efter ett tag, hade vi insett att det inte kan vara för alltid, och långdistans går ju inte. Jag var tvungen att gå vidare och Australien kunde inte följa med mig.
Så nu, i cirka två månader, har jag sörjt Australien. Ofta har jag tittat ut på Kvarteret Valnöten och undrat vad jag i hela världen gör här. Efter att jag hälsat på alla vännerna, kramat mormor, ätit mammas mat, kollat på svenska nyheter och lyssnar på Christer i P3 igen blickade jag framåt och insåg att jag inte hade någonting som skulle kunna sammafattas till ett liv i Sverige. Inget jobb, ingen bostad, ingen framtidsplan överhuvudtaget. Att börja om från början, i ett land som jag sedan länge känt att jag var klar med. Jag fick gråta varje dag, och mina kollektivkamrater klappade mig på huvudet. Jag ryckte till när en man som gick ute på Mäster Danielsgatan var skrämmande lik min Australien-kärlek. Jag spenderade timmar med att titta på bilder av våra sommardagar tillsammans. Men tillslut så hittade jag mina egna smultronställen här i Malmö; kaffestället runt hörnet med solstolar på uteserveringen, alla frukt och grönsaksmarknader, mångfallden, christianiacyklarna, sandstränderna, gatukonsten. Minnen från Australien finns alltid kvar, men det är inte det enda jag ser nu. Det skarpaste jag ser nu är min gata, de fina människorna och att det inte spelar så himla stor roll vad det blir av mig, för vad som helst kan hända och just nu är jag här och kikar på Super Buff Naked Guy.
LET'S GET OUT OF THIS COUNTRY.
2011 åkte jag och mina vänner på en lång, lång resa. Jag hade drömt om resan i flera år, och nu var jag där, äntligen. Sammanlagt var jag borta ifrån Sverige i två år.
Resan började på Transsibiriska järnvägen. Från Moskva till Peking for vi över döda, brinnande landskap, förbi ödelagda byar från en glömd sovietisk tid. På perrongerna stod rynkiga kvinnor med huckle och mustasch och sålde torkad fisk. Vi skådade allt genom ett tågfönster, trängde ihop oss i en liten kupé, pratade om allt som kunde pratas om, drack vodka, spelade kort, gjorde spellistor, läste 500 böcker i sju. långa. märkliga. dagar.
Strax innan vi kom till Peking stannade vi i det stora, lilla landet Mongoliet. Före detta stormakt, nu ett glömt land som stod i mitten av västerländska levnadssätt och tusenåriga traditioner. Där fick vi springa fritt på de kala slätterna, bara vi fyra och landskapet. Landskapet som bredde ut sig, mil efter mil, och skuggorna från molnen gled sakta över kullarna. Jag hade aldrig sett något så vackert.