2011 åkte jag och mina vänner på en lång, lång resa. Jag hade drömt om resan i flera år, och nu var jag där, äntligen. Sammanlagt var jag borta ifrån Sverige i två år.

Resan började på Transsibiriska järnvägen. Från Moskva till Peking for vi över döda, brinnande landskap, förbi ödelagda byar från en glömd sovietisk tid. På perrongerna stod rynkiga kvinnor med huckle och mustasch och sålde torkad fisk. Vi skådade allt genom ett tågfönster, trängde ihop oss i en liten kupé, pratade om allt som kunde pratas om, drack vodka, spelade kort, gjorde spellistor, läste 500 böcker i sju. långa. märkliga. dagar.

Strax innan vi kom till Peking stannade vi i det stora, lilla landet Mongoliet. Före detta stormakt, nu ett glömt land som stod i mitten av västerländska levnadssätt och tusenåriga traditioner. Där fick vi springa fritt på de kala slätterna, bara vi fyra och landskapet. Landskapet som bredde ut sig, mil efter mil, och skuggorna från molnen gled sakta över kullarna. Jag hade aldrig sett något så vackert.