HEM ARKIV KONTAKT
Jag vet inte vad det var som gjorde det, men vi kanske är totala flockdjur allihop. Det var i alla fall så att 2013 var ett pissår, och så kände vi alla. På nyårsafton satt vi och jämförde plågor - varför det hade varit så pissigt. Jag skulle nog kunna påstå att det var det värsta året i mitt liv. Visst, glimtarna fanns. Jag låg inte under täcket hela året. Men överlag så har jag aldrig mått så dåligt. Ett tag grät jag varje dag.
Efter en känslomässigt instabil sommar behövde jag verkligen komma ut dit, till stillheten. Varje morgon tvättade vi vårt hår i sjön, vi plockade svamp och bär (som jag gjorde en megagod spontan citronkaka med), vi sjöng sånger i köket, lyssnade på dammiga lp-skivor och lekte lekar.
En av de där många tågresorna minns jag fortfarande mycket väl. Det var på ett tåg i Vietnam och vi hade köpt "hard seat-biljetter" som de stenhårda backpackers vi ville vara. På ett gäng träbänkar skulle vi sitta i femton timmar. Jag hade redan förberett min spellista och var beredd på att dundra fram till Fleet Foxes och försöka tänka på något annat än kommer vi inte fram snart. Men när vi väl påbörjat resan såg jag mig omkring och blev så fascinerad av resterande tågresenärer. För de var det här inte något vanligt tåg inte, för de var det ett tillfälligt rullande hem. De gjorde sig hemmastadda och somnade bekvämt överallt. (Önskar att jag skulle kunna dra fram en filt och lägga mitt i gången på ett tåg i Europa.) Det blev hur som helst en resa full av slummrande pappo med barn i sina knän, nyfödda fågelungar, pojkar med stora runda ögon, solfjäderfläcktande för att lätta på värmen och en Olivia som försökte fånga alltihopa.
2014 IS OURS.
Jag vet inte vad det var som gjorde det, men vi kanske är totala flockdjur allihop. Det var i alla fall så att 2013 var ett pissår, och så kände vi alla. På nyårsafton satt vi och jämförde plågor - varför det hade varit så pissigt. Jag skulle nog kunna påstå att det var det värsta året i mitt liv. Visst, glimtarna fanns. Jag låg inte under täcket hela året. Men överlag så har jag aldrig mått så dåligt. Ett tag grät jag varje dag.
Nej, 2014 är vårt år. Året när vi slog tillbaka. När vinden vände.
Då kärleken spirade, sommaren var varm och önskningar gick i uppfyllelse.
Året då vi krossade patriarkatet också. Det hade varit trevligt.
Det finaste är att det just nu känns som att det faktiskt kommer att bli så. 2014 första vecka har varit en bra en, och allt började på nyårsafton 2013. Jag hade en sjukt bra kväll där jag dansade över hela Göteborg till klockan nio på morgonen. Min första nyår i Sverige på fem år, och det gjordes precis som den ska göras. Vi åt trerätters, hade musikquiz, stod på Masthuggsberget och skrek bland tusen andra Göteborgare och dansade sen i en smutsig lokal vid hamnen. Med några av de finaste människor jag någonsin känt.
Ja, 2014 här kommer vi.
SLÄTTADAMM
Så här ser min höst ut.
När jag tog mig upp till västkusten för några helger sedan tog jag en regnig promenad vid Slättadamm. Där är det så fint och stort. Jag har lärt mig stigarna nu, så jag går inte vilse längre. Allt gick i en färgskala av grått med några enstaka röda blad och bär kvar. Jag lyssnade på podradio och försökte ta selfies men misslyckades.
Nu lämnar jag hösten bakom mig och välkomnar vintern. Det är min första svenska vinter på två år, men jag ska nog klara det. Med en rustning av levande ljus, filmklubbar, fina kamrater, yoga, varma soppor, körsång och massor med kaffe ska jag nog klara av det.
RÅÅ
Vi åkte till havet, till Råå - ett vykort med Bröderna Lejonhjärta-känsla. Det var dags för att fly igen, till lugnet av vattnet, vännerna och inte en endaste liten droppe alkohol. Istället tog vi saltstänkta promender, åt potatis och purjolökssoppa till frukost, lunch och middag och spelade Besserwiesser framför brasan. Vi till och med tog på oss joggingskorna och sprang längs havet som vi sen hoppade i med bara trosorna på. Astrid har en tradition som lyder att hon ska bada minst en gång i månaden, året om. Genialiskt tycker jag. Havet har ju verkligen den där förmågan att kunna bota allt; hjärtesorg, stress eller bakisångest.
Bäst av allt var nog ändå när vi åkte bort till en gård ägd av en hästgalen galning med den bredaste skånskan och det längsta, ruffsigaste håret, som i en och en halv timme färsökte lära oss att rida. Mestadels av tiden satt jag med ett euforiskt leende och ingen aning om vad jag höll på med. Som tur var fick jag den finaste och lugnaste hästen. Jag lutade mig fram och nosade hans man och tänkte att jag borde fan bli nykterist, köpa mig ett hus i skogen och börja rida till jobbet.
WHEN THE DAYS ARE LONGER
Gjorde en film som får sammanfatta det som var fint den här sommaren.
Jag lyckades ändå fånga solstrålarna trots intensivt sommarjobb och
det är jag så himla glad för. Nu regnar det ju ute och jag förbereder
mig för min första svenska vinter på några år. Med yoga, körsång, vänner,
stickade tröjor och strawberry daquiris ska jag nog klara det.
BJÄLKERUMS BALUNS!
Tillslut jobbade jag min absolut sista dag på sommarjobbet. Jag bakade rulltårta och kramades adjö. Äntligen fick jag känna av lite av sommarfriheten. Jag och vännerna åkte till en sommarstuga i Småland som heter något så fint som Bjälkerum. Där finns en lada, en sjö, en fors, en skog och ett rött hus med vita knutar. Länge hade vi längtat efter att få åka dit; en Astrid Lindgren-dröm med vättar och älvor som gömmer sig bakom varje hörn.
Efter en känslomässigt instabil sommar behövde jag verkligen komma ut dit, till stillheten. Varje morgon tvättade vi vårt hår i sjön, vi plockade svamp och bär (som jag gjorde en megagod spontan citronkaka med), vi sjöng sånger i köket, lyssnade på dammiga lp-skivor och lekte lekar.
Sista natten styrde vi upp en fest i ladan. Vi lagade en vegetarisk buffé, pyntade med pompoms och blommor från trädgården, drog in lp-spelaren och poppade bubblet. Efter middagen drog vi bort borden och dansade till 50tals hits så att laduväggarna skakade. Vid 01 skrek någon ut att vi alla skulle bada i sjön, så vi gick i ett långt led med händerna på varandras axlar och ledde varandra genom den mörka skogen. Längst fram gick Linnea med en solcellsträdgårdslampa i handen och skrek "sten!", "liten backe!", "rot!" så att ingen skulle snubbla på stigen.
Dagen efter gled bilarna bort, vännerna försvann. Vi städade det sista, lagade ostig pasta och somnade sen framför en konstig film i bäddsoffan. Om någon vecka skulle jag vara tillbaka i Malmö för att köpa anteckningsblock, följa scheman och få csn. Bjälkerums Balunsen var den sista sucken av den svenska sommaren och nog det finaste vi hade kunnat göra.
TRAVELING NORTH, TRAVELING NORTH TO FIND YOU. THE TRAIN WEELS BEATING, THE WIND IN MY EYES.
Det känns som tio år sedan för så mycket har hänt sedan dess, men en gång 2011 gjorde vi en lång, förbryllande resa genom Asien.Vi gick igenom så himla mycket och jag skäms nästan när jag säger att vi på ett sett började vår inre resa där och då i det här att finna sig själv. Visst, det är klyshigt, men det är ju inte så konstigt med tanke på att man faktiskt reser. Det är det man gör. Varje dag. Man färdas, framåt och sedan in i sig själv. För visst, vi kliade många myggbett, vi läste många böcker, vi låg på många stränder, vi tassade barfota i många tempel, vi åt mycket nudlar, såg många solnedgångar, men fram för allt så satt vi många långa timmar och tittade ut genom ett tågfönster. Och såg hur vi färdades framåt. Det är svårt att inte tänka vart är jag på väg.
En av de där många tågresorna minns jag fortfarande mycket väl. Det var på ett tåg i Vietnam och vi hade köpt "hard seat-biljetter" som de stenhårda backpackers vi ville vara. På ett gäng träbänkar skulle vi sitta i femton timmar. Jag hade redan förberett min spellista och var beredd på att dundra fram till Fleet Foxes och försöka tänka på något annat än kommer vi inte fram snart. Men när vi väl påbörjat resan såg jag mig omkring och blev så fascinerad av resterande tågresenärer. För de var det här inte något vanligt tåg inte, för de var det ett tillfälligt rullande hem. De gjorde sig hemmastadda och somnade bekvämt överallt. (Önskar att jag skulle kunna dra fram en filt och lägga mitt i gången på ett tåg i Europa.) Det blev hur som helst en resa full av slummrande pappo med barn i sina knän, nyfödda fågelungar, pojkar med stora runda ögon, solfjäderfläcktande för att lätta på värmen och en Olivia som försökte fånga alltihopa.