Tillslut jobbade jag min absolut sista dag på sommarjobbet. Jag bakade rulltårta och kramades adjö. Äntligen fick jag känna av lite av sommarfriheten. Jag och vännerna åkte till en sommarstuga i Småland som heter något så fint som Bjälkerum. Där finns en lada, en sjö, en fors, en skog och ett rött hus med vita knutar. Länge hade vi längtat efter att få åka dit; en Astrid Lindgren-dröm med vättar och älvor som gömmer sig bakom varje hörn.

Efter en känslomässigt instabil sommar behövde jag verkligen komma ut dit, till stillheten. Varje morgon tvättade vi vårt hår i sjön, vi plockade svamp och bär (som jag gjorde en megagod spontan citronkaka med), vi sjöng sånger i köket, lyssnade på dammiga lp-skivor och lekte lekar.

 

Sista natten styrde vi upp en fest i ladan. Vi lagade en vegetarisk buffé, pyntade med pompoms och blommor från trädgården, drog in lp-spelaren och poppade bubblet. Efter middagen drog vi bort borden och dansade till 50tals hits så att laduväggarna skakade. Vid 01 skrek någon ut att vi alla skulle bada i sjön, så vi gick i ett långt led med händerna på varandras axlar och ledde varandra genom den mörka skogen. Längst fram gick Linnea med en solcellsträdgårdslampa i handen och skrek "sten!", "liten backe!", "rot!" så att ingen skulle snubbla på stigen.

 

Dagen efter gled bilarna bort, vännerna försvann. Vi städade det sista, lagade ostig pasta och somnade sen framför en konstig film i bäddsoffan. Om någon vecka skulle jag vara tillbaka i Malmö för att köpa anteckningsblock, följa scheman och få csn. Bjälkerums Balunsen var den sista sucken av den svenska sommaren och nog det finaste vi hade kunnat göra.