Vi åkte till havet, till Råå - ett vykort med Bröderna Lejonhjärta-känsla. Det var dags för att fly igen, till lugnet av vattnet, vännerna och inte en endaste liten droppe alkohol. Istället tog vi saltstänkta promender, åt potatis och purjolökssoppa till frukost, lunch och middag och spelade Besserwiesser framför brasan. Vi till och med tog på oss joggingskorna och sprang längs havet som vi sen hoppade i med bara trosorna på. Astrid har en tradition som lyder att hon ska bada minst en gång i månaden, året om. Genialiskt tycker jag. Havet har ju verkligen den där förmågan att kunna bota allt; hjärtesorg, stress eller bakisångest.

 

Bäst av allt var nog ändå när vi åkte bort till en gård ägd av en hästgalen galning med den bredaste skånskan och det längsta, ruffsigaste håret, som i en och en halv timme färsökte lära oss att rida. Mestadels av tiden satt jag med ett euforiskt leende och ingen aning om vad jag höll på med. Som tur var fick jag den finaste och lugnaste hästen. Jag lutade mig fram och nosade hans man och tänkte att jag borde fan bli nykterist, köpa mig ett hus i skogen och börja rida till jobbet.