Det känns som tio år sedan för så mycket har hänt sedan dess, men en gång 2011 gjorde vi en lång, förbryllande resa genom Asien.Vi gick igenom så himla mycket och jag skäms nästan när jag säger att vi på ett sett började vår inre resa där och då i det här att finna sig själv. Visst, det är klyshigt, men det är ju inte så konstigt med tanke på att man faktiskt reser. Det är det man gör. Varje dag. Man färdas, framåt och sedan in i sig själv. För visst, vi kliade många myggbett, vi läste många böcker, vi låg på många stränder, vi tassade barfota i många tempel, vi åt mycket nudlar, såg många solnedgångar, men fram för allt så satt vi många långa timmar och tittade ut genom ett tågfönster. Och såg hur vi färdades framåt. Det är svårt att inte tänka vart är jag på väg.

En av de där många tågresorna minns jag fortfarande mycket väl. Det var på ett tåg i Vietnam och vi hade köpt "hard seat-biljetter" som de stenhårda backpackers vi ville vara. På ett gäng träbänkar skulle vi sitta i femton timmar. Jag hade redan förberett min spellista och var beredd på att dundra fram till Fleet Foxes och försöka tänka på något annat än kommer vi inte fram snart. Men när vi väl påbörjat resan såg jag mig omkring och blev så fascinerad av resterande tågresenärer. För de var det här inte något vanligt tåg inte, för de var det ett tillfälligt rullande hem. De gjorde sig hemmastadda och somnade bekvämt överallt. (Önskar att jag skulle kunna dra fram en filt och lägga mitt i gången på ett tåg i Europa.) Det blev hur som helst en resa full av slummrande pappo med barn i sina knän, nyfödda fågelungar, pojkar med stora runda ögon, solfjäderfläcktande för att lätta på värmen och en Olivia som försökte fånga alltihopa.