Det känns som tio år sedan för så mycket har hänt sedan dess, men en gång 2011 gjorde vi en lång, förbryllande resa genom Asien.Vi gick igenom så himla mycket och jag skäms nästan när jag säger att vi på ett sett började vår inre resa där och då i det här att finna sig själv. Visst, det är klyshigt, men det är ju inte så konstigt med tanke på att man faktiskt reser. Det är det man gör. Varje dag. Man färdas, framåt och sedan in i sig själv. För visst, vi kliade många myggbett, vi läste många böcker, vi låg på många stränder, vi tassade barfota i många tempel, vi åt mycket nudlar, såg många solnedgångar, men fram för allt så satt vi många långa timmar och tittade ut genom ett tågfönster. Och såg hur vi färdades framåt. Det är svårt att inte tänka vart är jag på väg.

En av de där många tågresorna minns jag fortfarande mycket väl. Det var på ett tåg i Vietnam och vi hade köpt "hard seat-biljetter" som de stenhårda backpackers vi ville vara. På ett gäng träbänkar skulle vi sitta i femton timmar. Jag hade redan förberett min spellista och var beredd på att dundra fram till Fleet Foxes och försöka tänka på något annat än kommer vi inte fram snart. Men när vi väl påbörjat resan såg jag mig omkring och blev så fascinerad av resterande tågresenärer. För de var det här inte något vanligt tåg inte, för de var det ett tillfälligt rullande hem. De gjorde sig hemmastadda och somnade bekvämt överallt. (Önskar att jag skulle kunna dra fram en filt och lägga mitt i gången på ett tåg i Europa.) Det blev hur som helst en resa full av slummrande pappo med barn i sina knän, nyfödda fågelungar, pojkar med stora runda ögon, solfjäderfläcktande för att lätta på värmen och en Olivia som försökte fånga alltihopa.

 

För ett litet tag sedan åkte jag ut till en liten holme som ligger längst ut i Göteborgs skärgård. Jag och de två vännerna skulle återuppleva ett sommarminne tillsammans. Ett minne av 2009 när vi var där senast tillsammans. Då vi fortfarande var superunga och inte visste någonting om något. Då vi alla var på samma plats fortfarande och då vi umgicks nästan varje dag. Fyra år har gått sedan dess, och nu är vi i helt andra världar än vad vi var då. Dessutom hade jag varit ifrån de båda i två av dessa fyra åren, långt borta på andra sidan jorden, så den här helgen tillsammans var helig på många sett. Tid för oss att se varandra igen, i lugnet av skärgården.

 

När vi kom dit kändes det som att tiden stått stilla. Vi bläddrade i dammiga Vecko Revyn från 2009, pratade om de människor vi kände då och lyssnade på samma låtar som vi hade på repeat då. Men det där med tiden är så märkligt. Hur allt förändrats i våra liv, men hur ingenting förändrats i vår vänskap. Trots att jag var borta i två år, så finns My och Kajsa kvar. Vi har gått igenom tvivel, heartbreaks, resor, nya bekantskaper, studier, karriärer men ändå är var vi där tillsammans på Sjumansholmen igen.

 

Så fort vi kom till den lilla stugan tvättade vi av oss sminket, stängde av telefonerna, poppade bubblet, tog av oss kläderna och tog av oss allt det där som man känner i stan. På några fåtal timmar hade jag gått från min vardagspanik till paradis idyll. Jag svepte in mig i en svensk flagga och kände mig smått patriotisk. Det är ju det här vi lever för i Sverige. När vi får de där soliga dagarna så finns det ingen bättre plats på jorden. Det minimalistiska landskapet; med de grå klipporna och det öppna havet. Skärgården är min dröm och jag kommer alltid, oavsett var jag nu bosätter mig, att återvända dit. Vi sprang ned till klipporna och kände på vattnet. My tittade ut över horisten då ett par svanar flög förbi ovanför vattenytan och hon konstaterade att "Nä, nu blev det tammefan nästan för idylliskt". Men åh, vad vi behövde det.

 

Vi lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprat och grät så många tårar, över hur fragilt livet är och hur mycket man måste värna om det som lever. På kvällen grillade vi och band kransar, så att jag skulle kunna känna lite midsommar-feeling, då jag missat den i år. My bakade en kaka och gick och bastade med öns alla damer på "Dam bastu". De som var egentligen precis som oss, med lika höga skratt och skrik, fast ändå lite rynkigare och spenderade mestadels av bastutimman av att samtala om någon grannes träd som stod i vägen för utsikten. Men ibland är det så fint att klämma in ett gäng kvinnor i en bastu, i alla åldrar, där kan liksom alla mötas utan några krav. I en bastu kan man liksom inte vara stressad.

 

Nu känns helgen nästan som en dröm, då livet i staden är så mycket mera brutal och ärlig. Jag kom hem till räkningar, matlistor och arbetstimmar. Men nästa år ska vi göra det igen. För nu är jag här och trots att vi seglar hit och dit, fram och tillbaka så vet vi att Sjumansholmen består.